söndag 15 december 2013

Jonas Tornväktare firar jul

Som en liten julspecial publicerar bloggen nu exklusivt hela kapitel 10 ur boken Ursäkta var är kriget?



JONAS TORNVÄKTARE FIRAR JUL (1789)

Det finns åtminstone två olika sätt att uppmärksamma Jesu födelse på. 
Antingen ser du tecknad film tillsammans med släkten – eller så dödar du dig själv på fyllan.

Är du född på 1700-talet, heter Jonas och har det tvivelaktiga nöjet att vara mantalsskriven i Karlskrona och dessutom ensam och uselt avlönad väljer du troligen det senare alternativet.
Julaftonen 1789 påminde förmodligen i stora stycken om julaftonen 1788. Och julaftonen 1787.

Stans mer välbärgade skikt hade vid midnatt slumrat in i stugvärmens inbjudande gemenskap – mätta på spädgris och sill, mosiga av dyrbar konjak och belåtna över julklappsskörden som nu täckte
uppskattningsvis två tredjedelar av den paranta citylägenhetens förråd och skrymslen. Kanske hade de dessförinnan – lagom till gottebordet – passat på att prisa Gud för att han en gång i tiden haft den goda smaken att leverera en skäggig frälsare i december. En födelse som därmed för all framtid gav dem en legitim anledning att åtminstone en gång om året obesvärat vältra sig i späck och brännvin.

Stans mindre bemedlade befolkning firade samtidigt jul på sitt eget och mindre flärdfulla sätt: de frös och tuggade på gul snö och snorkråkor och undrade varför i helvete Herren inte planerade Jesu födelse till juni eller någon annan mindre kylslagen månad. Och i Fredrikskyrkans torn på Stortorget satt Jonas.

Jonas Tornväktare.
Han firade jul med sig själv och likt många andra ensamma män – både då och nu – fick han ordna med julstämningen på egen hand. Eftersom kantorn redan på eftermiddagen övergivit både kyrkan och julpsalmerna för att ”fira med familjen” lämnades Jonas kvar i en särskild situation av ensamhet som vanligtvis bara infinner sig vid juletid (och som vanligtvis mest drabbar svenska, alkoholiserade män). Han hade visserligen jour just denna kväll, men å andra sidan: vem klandrar en törstig tornväktare som i sin avsaknad av vuxet sällskap vill slå ihjäl julaftonens sista timmar tillsammans med några rekorderliga busgroggar?

Men samtidigt som Jonas började korka upp och förvandla Fredrikskyrkan till en svartklubb utan gäster påbörjade han en vandring på dödens vanskligt slaka lina. Hans uppdrag var nämligen att – oavsett om det var julafton eller inte – hålla koll på stan från sin plats i kyrktornet.
Han skulle spana efter bränder. Och om någon nu skulle råka sätta fyr på sig själv eller på en eller två av Karlskronas träkåkar någonstans mellan köttbullarna och Kalle Anka så skulle Jonas i sin tur raskt hissa ut flaggorna från kyrktornets signalmaster för att på så sätt slå larm – och mota den ”rödehanen” i grind. Masterna var nämligen till för att varna vakterna nere på torget om vådeld.
Att julen historiskt sett är den högtid då brandrisken i Sverige är som störst tycktes emellertid inte bekomma den ensamfirande tornväktaren. Och det trots att han förstås visste att den som av något skäl ”försummade” signalerna inte bara riskerade en smäll på käften eller en spark på smalbenet utan faktiskt värre straff än så: barbarisk hängning inför ögonen på, vad man får förmoda, husvilla stadsbor med sot i håret.
Jonas valde dock att utmana ödet – eller om ni så vill leka med döden – och sopade glatt i sig ett några stop med brännvin innan han önskade god jul till sig själv och slöt ögonen. (Närmast följande stycke bygger helt och hållet på författarnas egna fantasier. Vi har dessutom stoppat in moderna julinslag som tomten, för att också yngre läsare ska få en bättre jämförande bild av hur eländigt läget var).

Han började genast drömma. Om julgemenskap, revbensspjäll, glada och bortskämda barn och ett hastigt glöggskjut i tomtedräkt bakom granen till tonerna av ”Stilla natt”. Men framför allt så drömde han om eld. Och om en stadsbrand han bara måste hejda – oavsett berusningsgrad. Han vaknade således till och började hala ut signalflaggorna från kyrkan. Lyckligtvis hade även vakterna vid varningskanonerna nedanför däckat av egen överservering, så några falska varningsskott avlossades tack och lov inte denna natt. Flaggornas placering väckte ändå både skräck och förvåning bland de något mer sinnesnärvarande Karlskronabor som tidigt morgonen efter anlände till kyrkan för julotta.

Enligt Karlskrona Weckoblad orsakade Jonas Tornväktares fyllegrej ”stort bekymmer hos kyrkbesökarna”. Om Jonas bara vaknat upp den där morgonen och insett sitt misstag hade han nog omfamnats av den känsla vi i dag känner som ”ångest”. Torgets spöpåle – eller ”kopparmatte” – stod uppställd alldeles intill kyrkan och man kan lätt föreställa sig att de kring juletid proppmätta makthavarna i stan utan tvekan dömt honom till livslång semester i närheten av den där tortyrstocken. Men Jonas slapp inte bara genomlida årtusendets baksmälla. Han slapp även våldsamma och blodiga repressalier. Efter att han halat ut flaggorna på natten ramlade han nämligen ner genom en luckdörr i tornet.

På juldagens morgon hittades han död i botten av tornet dit han, enligt tidningen, fallit i ”berusat tillstånd”. Den lika gravt berusade vaktpersonalen – som hade sitt kontor och sina kanoner mellan Tyska kyrkan och det dåvarande horhuset (Vattenborgen) – slapp bestraffning med motiveringen att det trots allt var jul och att alla i stan ändå ”var fulla”. Såväl brandvakterna som tornväktaren avskaffades som yrke år 1914, annars kan man mot bakgrund av ovan tecknade verklighetsdrama tänka sig att kommunen i dag kunnat rekrytera lämplig personal på motell Rosenbom.

Den ödesdigra julen 1789 kom för övrigt att följas av två minst sagt märkliga och nästan lika sorglustiga incidenter: år 1790 – ett halvår efter att Jonas störtat mot döden – utbröt den stora stadsbranden. 400 gårdar ödelades. 3161 stadsbor stod plötsligt utan tak. Den gången var Jonas efterträdare, den nye tornväktaren, för sen med att signalera. Möjligen hade han sköljt ner den dagens lunchlåda med resterna av företrädarens julsprit.

Klart är att namnet Jonas var synnerligen olycksbringande i fråga om det lokala brandförsvarets främsta utpost. 1823 ramlade tornväktaren Jonas Berggren (inte den rundlätte och hårförstärkte gubben i Ace of Base) ut genom en tornlucka och slog ihjäl sig mot torgets kullersten.

Om också han krökat ner sig på väl lagrad alkohol, initialt tillagad för att salutera Jesu födelse, är fortfarande inte fastställt.