KHK siktar mot skyn

Karlskrona HK känner the need...the need for speed...
Därför har man till den stundande höstsäsongen (då man åter skall "etablera sig" i Allsvenskan) tagit fram en t-shirt (härligt raggarinspirerad med vingar och hela köret) med texten Publiklyftet.

Plagget betingar ett pris av 300 kronor. Ganska rimligt om man betänker den kvalité laget alltid bjuder publiken på.

Det slog oss att själva loggan på tröjan verkar vara...låt oss säga...inspirerad av en annan logga.

-Gentlemen, this game is about combat. There are no points for second place!

-You can run, kid, but you can't hide.... 

Den vilda jakten på glassen

Karlskrona är en sommarstad.
Nu har sommaren börjat.

I en serie inlägg kommer vi att ta pulsen på sommarstaden Karlskrona.
Vi börjar med detta experiment.
Hur är det att komma som turist till Karlskrona en söndag i juni och plötsligt bli sugen på lite glass?

Ensamt. Långtråkigt.

Först måste man gå utmed folktomma gator.

Sedan hittar man ingen glass. 

Därefter går man vidare och njuter av konsten. 

Nån glass hittar man dock inte...

Så man traskar vidare och passerar Champis gamla, klassiska bänk

Nån glass finns det dock inte i Hoglands park så man beger sig upp på stan igen...

Där möts man av stängda pubar

Men mittemot kan man faktiskt köpa sig en glass. Jippi!! 

Stärkt av denna framgång går man tillbaka till sin segelbåt och på vägen dit passerar man Hamnkontoret...

Det är då man som turist känner sig riktigt välkommen till Karlskrona! 

"Det vita guldet"...

Utdrag ur programmet till Karlskrona Skärgårdsfest  i augusti. Bilden är klickbar.

Den stora länstidningen visar vägen

BLT - den enligt egen utsago nyhetsledande morgondraken - (inte smörgåsen) bryter ny mark i det offensiva arbetet med att finna innovativa, publicistiska grepp. Att upplagan åkt svart pist de senaste åren tycks inte bekymra tidningsledningen som i stället fokuserat på framgångsrika integrationskampanjer,inbrottssäkra webbväggar, modern personalpolitik, ryska barnhemsbyggen och sidan 32-notiser om kepshängare i matsalen. Nu utmanar tidningen igen. Och vi gissar att konkurrenterna inte riktigt vet hur de ska möta den senaste journalistiska slagserien - en digital gissningslek på twitter. H står ju för väte. Kan detta vara en ny artikelserie om det periodiska systemet? Onekligen, vänner, en rafflande följetong att vänta.

Det våras för kalven

Kanske såg du Mitt i naturen på SVT?
De visade - inte utan stolthet - en älgkalvs första stapplande steg.

Nog var det spännande men som freakshow betraktat lämnade det en del att önska.
Så här i Lövmarknadstider går våra tankar istället till Blekinge Museums kalv.
Uppstoppad, ensam och utan diarienummer.

När kommer vi att få se honom i primetime-tv?

Som vi har saknat Harrys stånd...

Äntligen är han tillbaka.

Man kan inte på allvar säga att sommaren har startat, förrän man ser en doktorand i virkad jordgubbsmössa.

En milstolpe

Man skall inte tro att det inte händer saker i Ronneby kommun.

Just nu har vi fått välbehövlig hjälp av BLT i vårt researcharbete inför nya boken
Ursäkta, var är dassrullen? De 100 roligaste ögonblicken i Bräkne Hobys historia.

PS! Glädjande nog verkar toaletten vara riktigt robust. Risken att någon välter den mot marken så att all skit landar över den stackars besökaren anses vara liten. Sånt händer - å andra sidan - bara i Karlskrona. DS!

Att överleva med stil

Om den rumänske dragspelaren George Luca haft ett litet s i efternamnet hade han förmodligen inte bara varit amerikansk filmregissör. Han hade med stor sannolikhet sluppit att tigga ihop studiemedlet genom att dra i ett handklaver utanför en spritbutik i en sydsvensk blåshåsa. Men livets lott faller olika - när George Luca (utan s) spelar Boeves psalm för kulturlösa småstadsflanörer räknar George Luca(s) in förskottsmiljarderna från planeringen av "Star Wars XVI - Varvsrebellen anfaller".
Den store filmregissören slipper nog dessutom risken att antastas och rånas av det lokala a-lagets mer skrupellösa falang.
Ett öde som dessvärre i helgen drabbade Rumäniens svar på Roland Cedermark.
En i Karlskrona ökänd flaskhalsare (även känd som den lilla citymusens beskyddare) tömde nämligen hela dragspelskassan - innan han gentilt nog stoppade tillbaka tre godisbitar som växel.
Något sådant hade aldrig bollgeniet/alkoholisten/sällskapsmänniskan Conny "Champis" Johansson gjort.
Nej, han grejade kosingen med stil, finess, klass och humor.
Där ramlade kronorna till "ölfonden" ner på samma sätt som Nacka Skoglund en gång i världen klackade mynt i bröstfickan.
Och det alldeles oavsett om givaren var en rumänsk gatumusiker eller inte.

Pappa Kungen skänker en gåva

Ingen har väl missat det ståhej som varit i helgen runt Prinsessan Madeleine Bernadotte och Herr (viktigt med titeln här) Chris O'Neill.

De har gift sig, rapporteras det från huvudstaden.

Kvällstidningarna slog på stort dagen efter med både extrabilagor och bildreportage.
Exempelvis kunde Expressen dagen efter bröllopet bjuda läsarna på detta för samhället helt avgörande avslöjande:

Vi gissar (nej, vi förutsätter) att det rör sig om en Blekingeeka vid namn Camilla som hans majestät plötsligen blivit trött på att ha liggande guppande i Borgmästarefjärden och som han därför nu skänker bort till en ny generation så att de får möjlighet att lära sig rigga mast på gammaldags vis.

En smekmånad utan riggad mast är nämligen svår att tänka sig. 

Bildt omfamnar Baltijsk

Alla moderater är (tack och lov) inte likadana.
Det finns moderater som äter glass, det finns moderater som hatar glass.
Det finns vissa moderater som har för vana att älska med frugan bakifrån, det finns andra som samlar på frimärken.

En lokal moderat fick länge stå som nån slags reaktionär symbol för partiet i Karlskrona och därmed också ge röst åt den enligt honom självklara tesen "en gång tjuv, alltid tjuv".

Vi skriver om honom (och hans följe av konservativa högerkoftor) i boken. Framförallt gäller det hans enträgna vägran att låta förtrycka människor från öst få en fin liten plats i Karlskrona, enbart för att de kom från ett land som i 74 år varit en närbelägen diktatur. Nu var de befriade och studsade runt som kalvar på grönbete men det hjälpte ändå inte. En gång kallhamrad, sovjetisk kommunist - alltid kallhamrad, sovjetisk kommunist.

Lyckligtvis finns det moderater som ser igenom sådant, som kan släppa sargen, svälja förtreten över att människor råkar ha bott i fiendeland och gå vidare.
Moderater som ser människan och inte främst nationen.
Som utrikesminister Carl Bildt, t.ex.

 

EXTRAMATERIAL: Frysande estetelever offrar sig för konsten

När sammanställningen av topplistan till boken Ursäkta, var är kriget? nu är klar, visar det sig att en del texter av olika anledningar inte fått plats i det slutgiltiga bokmanuset.

Därför är det med stolthet vi nu istället - exklusivt på bloggen - kan ge dig detta extramaterial i form av:

Frysande estetelever offrar sig för konsten (1999)

För att sätta Karlskrona på kartan inför det nya årtusendet skapade två konstnärer en helt ny karaktär. Enklast kan den beskrivas som en frusen Kalle Anka med änglavingar.

Slutet av nittonhundratalet var en orolig tid.

Folk över hela världen oroade sig för vad som skulle hända på nyårsafton 1999. Skulle datorerna klara övergången till år 2000 eller skulle hela det västerländska systemet braka ihop med fattigdom, hunger, lidande och “inga batterier att köpa till massagestaven” som resultat? Lyckligtvis klarade datorerna övergången briljant och det problem som fått namnet Y2K (ej att förväxla med campingtvättmedlet Y3) visade sig blott vara en högst onödig, kollektiv farhåga men ett effektivt sätt för kvällspressen att sälja lösnummer.

Bortom denna tekniska ångest fanns det kulturarbetare som oroade sig för helt andra saker.

Till exempel hur man på bästa sätt kunde förkroppsliga all förväntan som folk gick omkring och bar på 1999.

Smaka på ordet. Nittonhundranittionio.

Denna symbol för det som varit men också avstampet inför framtiden, sammanfattningen av allt vad mänskligheten visste just då.

Förväntan låg i luften, nu gällde det att avrunda ett årtusende med värdighet, finess och inte minst: stark symbolik.

Konstnärsparet Carina Reich och Bogdan Szyber kläckte nu en smart idé. 

Dessa konstens svar på Tom & Jerry har alltid något busigt i bakfickan och hade under sent 90-tal rönt stor framgång med så kallade stadsritualer.

Nu skulle projektet tas ett steg längre. Elva svenska städer skulle varje dag under hela 1999 genomföra en performance kallad Milleniumritualen. Det skulle ske exakt på slaget 12.00 för att välkomna det nya årtusendet.

En närmast religiös seriositet omgärdade konstprojektet där varje stads geografi, historia och karaktär var tänkt att komma fram.

Glädjen var därför stor när det stod klart att Karlskronas estetelever skulle genomföra ritualen, det minns Pella Sahlin, lärare på Törnströmska gymnasiet:

-Det blev en slags sjömansängel.

Hur många elever som kände en stor, personlig lust att spöka ut sig varje dag klockan 12.00 framgår inte men vi gissar att i alla fall 30 % kände en allvarsamhet och vördnad inför åtagandet.  

Nog för att uppdraget var ärofyllt. Det gällde att vara på topp (i dubbel bemärkelse). Varje dag; vinter, vår, sommar som höst, vardag som helgdag, skulle det klättras upp på Rådhusets tak och idén var alltså att man skulle vara iförd en sjömanskostym.

Detta är förvisso inget ovanligt i Karlskronas stadsbild. Hur ofta har det inte hänt att folk i sjömanskostym klättrat på taken? Det intressanta i sammanhanget är att det här med sjömanskostymen inte var nog. Nej, konstnärerna ansåg att det behövdes något mer, något som gjorde det hela till äkta konst.

Detta något visade sig vara gigantiska änglavingar, varvid en helt ny gestalt hade skapats.

En sjömansängel. Lite som den mytiska skvadern (vars framdel är en hare och rumpan en tjäder). Eller, för att ta en mer populärkulturell liknelse, en sammansmältning av Kalle Anka och Karlsson på taket. 

 

Denna nypåfunna sagofigur skulle nu med hjälp av två röda flaggor semaforera ordet millennium (jämför gärna med Brandsta City Släckers patenterade Brandsta-klapp som blev en nationell plåga några år senare).

-Det roliga var att vi bara hade en sjömansdräkt och så min gamla hästsele så att ingen elev skulle ramla ner och slå ihjäl sig. Det var dock inte one size fits all på tyget, minns Pella Sahlin.

-Ibland var det en ung, smal tjej i dräkten och ibland fick en tjock tant som jag sätta på mig kostymen. Den blev sliten, vi fick lappa och laga, men den blev aldrig svettig. 

Det kan vi tacka vinden för. Det blåser ju alltid i Karlskrona.