Vi är på upploppet av den första etappen. Vi har nästan satt
punkt. Det projekt som föddes ur en galen tanke för drygt fem år sedan, har
vuxit till en osnuten bekantskap som sällan eller aldrig velat lämna oss ifred.
Så har det känts. Den här hösten. Vi har jobbat hårt och det har varit
lustfyllt. Allt ringande, skrivande, vridande och vändande. Allt bläddrande och
pusslande. Suckarna och skratten. Formuleringar som vägts, idéer som prövats –
”kan vi och vågar vi?” – och i denna till synes eviga vandring mot målet har vi
befruktat varandra med galenskap, raketbränsle och rött vin. Vi kan räkna ner
från hundra till ett. Vi skriver boken för att vi tycker att den behövs, för
att den fyller ett hål i stadsbibliotekets hylla för lokal litteratur, vi
skriver för att underhålla och skaka om. Likgiltighetens svarta slöjor aktar vi
oss noga för. Vi avfyrar det tunga artilleriet mot det som så länge frodats
bakom stadens skyddsmurar: småsintheten, främlingsrädslan, missunnsamheten, de
snäva vyerna och fyrkantiga perspektiven. Under allt det där så bubblar det! Karlskrona
är mer än bara krigsbåtar, kulturhistoriskt värdefulla byggnader, obefintlig
infrastruktur och kontinental isolering. För den som orkar lyfta blicken. Det
är då man kan hitta en världsartist från Trossö som dansat sig till berömmelse
i kvinnokläder, krympt midja och för små skor. För att ta ett exempel. Men
annars då? Boken har ju – redan innan den färdigställts – beskrivits som ”en
bok om skandaler”. Fel. Och rätt. Visst, och det kan tyckas som lättköpta
poänger, berättar vi mycket och gärna om planerna som sprack, drömmarna som
krossades, visionerna som inte rimmade med den krassa verkligheten. Många har
genom åren – tack och lov – halkat ordentligt på offentlighetens blankis. Kalla
det gärna skandaler om ni vill. Det är onekligen roligt när grandiosa planer
kolliderar med bister realism – vi skrattar fortfarande åt det, andra har genom
åren skrattat åt det, vi inbillar oss att ni också kommer att skratta åt det. Roligt
är också människor som tagit sig själva på för stort allvar, människor som i
sin uppblåsta självbelåtenheten betecknat sig som ofelbara. Och så vips så
sitter de där, med brallorna vid knäna och med strålkastarens obarmhärtiga sken
i nyllet. Det är naturligtvis svårt för att inte säga omöjligt att definiera
vad som är en rolig historia. Humor är individuellt. Vi har inget facit. Vi har
gått på magkänsla och vi har varit öppna i dialogen med alla dem som på ett
eller annat sätt engagerat sig i projektet. Vi har lyssnat, reflekterat,
diskuterat och i flera fall har vi landat i slutsatsen att: ”jo, det här är ju
skitkul! – det måste vi berätta”. Kraven vi har ställt på andra och oss själva
har dock hela tiden varit möjligheten att kontrollera uppgifterna. Vi gör en
journalistisk produkt. Det som står ska alltså vara sant och relevant. Det ska
också i någon mån ha ett offentligt värde – familjeskrönor från Björkholmen har
vi således fått lägga åt sidan. Den 27 september 2013 är det dags. Utan att
avslöja för mycket kommer det att märkas. På olika sätt. Först då vet vi också
om vi själva siktat för högt, om vi hoppats på för mycket, om vi förblindats av
vår egen tro på ett projekt som ingen tidigare vågat ge sig på. I så fall får
vi stoppa in ett bonuskapitel om oss själva! Vi är inte rädda för det! Det är
människor som vågat som gjort den här staden till mer än vad många trott och
sett. Så till alla er som hoppat och landat snett – vi älskar er för det! Karlskrona
hade varit en avgjort tristare plats om ni aldrig trotsat dem som tvivlade.
Mannen som dansade sig till stjärnorna.
