Leve det sunda klavertrampet!

Vi är på upploppet av den första etappen. Vi har nästan satt punkt. Det projekt som föddes ur en galen tanke för drygt fem år sedan, har vuxit till en osnuten bekantskap som sällan eller aldrig velat lämna oss ifred. Så har det känts. Den här hösten. Vi har jobbat hårt och det har varit lustfyllt. Allt ringande, skrivande, vridande och vändande. Allt bläddrande och pusslande. Suckarna och skratten. Formuleringar som vägts, idéer som prövats – ”kan vi och vågar vi?” – och i denna till synes eviga vandring mot målet har vi befruktat varandra med galenskap, raketbränsle och rött vin. Vi kan räkna ner från hundra till ett. Vi skriver boken för att vi tycker att den behövs, för att den fyller ett hål i stadsbibliotekets hylla för lokal litteratur, vi skriver för att underhålla och skaka om. Likgiltighetens svarta slöjor aktar vi oss noga för. Vi avfyrar det tunga artilleriet mot det som så länge frodats bakom stadens skyddsmurar: småsintheten, främlingsrädslan, missunnsamheten, de snäva vyerna och fyrkantiga perspektiven. Under allt det där så bubblar det! Karlskrona är mer än bara krigsbåtar, kulturhistoriskt värdefulla byggnader, obefintlig infrastruktur och kontinental isolering. För den som orkar lyfta blicken. Det är då man kan hitta en världsartist från Trossö som dansat sig till berömmelse i kvinnokläder, krympt midja och för små skor. För att ta ett exempel. Men annars då? Boken har ju – redan innan den färdigställts – beskrivits som ”en bok om skandaler”. Fel. Och rätt. Visst, och det kan tyckas som lättköpta poänger, berättar vi mycket och gärna om planerna som sprack, drömmarna som krossades, visionerna som inte rimmade med den krassa verkligheten. Många har genom åren – tack och lov – halkat ordentligt på offentlighetens blankis. Kalla det gärna skandaler om ni vill. Det är onekligen roligt när grandiosa planer kolliderar med bister realism – vi skrattar fortfarande åt det, andra har genom åren skrattat åt det, vi inbillar oss att ni också kommer att skratta åt det. Roligt är också människor som tagit sig själva på för stort allvar, människor som i sin uppblåsta självbelåtenheten betecknat sig som ofelbara. Och så vips så sitter de där, med brallorna vid knäna och med strålkastarens obarmhärtiga sken i nyllet. Det är naturligtvis svårt för att inte säga omöjligt att definiera vad som är en rolig historia. Humor är individuellt. Vi har inget facit. Vi har gått på magkänsla och vi har varit öppna i dialogen med alla dem som på ett eller annat sätt engagerat sig i projektet. Vi har lyssnat, reflekterat, diskuterat och i flera fall har vi landat i slutsatsen att: ”jo, det här är ju skitkul! – det måste vi berätta”. Kraven vi har ställt på andra och oss själva har dock hela tiden varit möjligheten att kontrollera uppgifterna. Vi gör en journalistisk produkt. Det som står ska alltså vara sant och relevant. Det ska också i någon mån ha ett offentligt värde – familjeskrönor från Björkholmen har vi således fått lägga åt sidan. Den 27 september 2013 är det dags. Utan att avslöja för mycket kommer det att märkas. På olika sätt. Först då vet vi också om vi själva siktat för högt, om vi hoppats på för mycket, om vi förblindats av vår egen tro på ett projekt som ingen tidigare vågat ge sig på. I så fall får vi stoppa in ett bonuskapitel om oss själva! Vi är inte rädda för det! Det är människor som vågat som gjort den här staden till mer än vad många trott och sett. Så till alla er som hoppat och landat snett – vi älskar er för det! Karlskrona hade varit en avgjort tristare plats om ni aldrig trotsat dem som tvivlade.

Mannen som dansade sig till stjärnorna.