onsdag 30 januari 2013

fredag 25 januari 2013

Ett minne från Karlskrona

Turismen i Karlskrona har alltför länge tryckts bort av statliga påbud och restriktioner. Inte minst från militärmakten som i många år strävade efter att göra skärgården så svåråtkomlig och ogästvänlig (tja, rent av förbjuden) som möjligt.

Det är först på senare år som enskilda näringsidkare och entreprenörer ansträngt sig för att sätta kommunen på kartan (och då tänker vi inte främst på konceptet Varvsrock).
Idag är Karlskrona en så pass livskraftig enklav av det svenska riket att kulturarbetare från hela landet vallfärdar hit (vi tänker då bl.a på erkänt uppskattade och välkända kulturarbetare som Yohio och Mary N'diaye).

Inte mindre än två gånger har stan tidigare fått äran att arrangera Melodifestivalen och nu är det dags igen; tredje gången gillt.
Redan nu laddar butikerna och handlarna inför den massinvasion av köpstarka barnfamiljer, nöjesjournalister  och C-kändisar som man vet kommer att skövla Trossö på merchandise, något fint att ta med sig hem från världsarvsmetropolen.

I ett av stans skyltfönster ser vi denna lockande syn. Snacka om souvenirer.


Någon psykiater har tagit fram två bläckplumpar, den ena skall föreställa Rosenbom, den andra Fiskargumman
Låt oss göra ett Rorschachtest - vad tycker du att bilderna föreställer?

Nä, vi i bokprojektet Ursäkta, var är kriget - Karlskronas 100 roligaste ögonblick i historien, har valt en annan väg. 
Vi satsar på tydlighet, glada färger och en uppsluppen attityd.  
Som här i den fina Sune-tröjan





onsdag 23 januari 2013

Stad i ljus

1988 tävlade Tommy Körberg för Sverige i Eurovision Song Contest med den på alla sätt banbrytande låten Stad i ljus.
Texten är skriven av Py Bäckman och inleds med orden:

"Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum,
Där allting är oändligt, och alla gränser har för evigt suddats ut.
Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv,
Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv."

Det är smärtsamt uppenbart för var och en att den texten INTE handlar om Karlskrona.
Allra minst ur ett historiskt perspektiv. 
Den som i Karlskrona likt Ikaros tagit på sig vingar, stakat ut vägen, siktat högt och flugit upp mot solen har nämligen (precis som den antika förebilden) snabbt ramlat ner igen och känt sig stukad, utfryst och åsidosatt.

Tanken med byggandet av Telenor Arena var ett försök att från makthavarnas sida ändra på just denna attityd. Med en modern träningsanläggning och en fräsch evenemangsarena (utseendemässigt påminnande om ett slakthus i metall) var det tänkt att stan skulle bli marknadsledande och ett eruptivt epicentrum för friskvård, idrott och hälsa.
Hela nationen skulle vända sina blickar mot Karlskrona när det var fråga om mänskligt välbefinnande.
Arenan byggdes därför ute i Rosenholm, av kommunen kallat "sydöstra Sveriges hetaste läge" när det handlar om näringslivsetableringar.

Resultatet ser vi nu; för tredje gången är det tänkt att en delfinal i Melodifestivalen skall sätta Karlskrona på kartan och bidra till turismintäkter. Hela schlagersverige väntar också andäktigt till den 2 februari.
Därför är det med stolthet vår blogg kan avslöja den syn man såhär en dryg vecka innan Melodifestivalen kan ta del av ute i Rosenholm:

  

Man kan inte ens med de allra bästa ambitioner och med starkast blåögda glasögon hävda något annat än att Py Bäckmans text inte speglar verklighetens Karlskrona. 
Vår stad är inte en stad i ljus. Vi ser inget mirakel, vi hör inga ord som föder liv. 
Karlskrona framstår mer som de svenska städernas halvfabrikat. Det krävs både vatten och 25 gram smält smör och ett fasligt vispande för att det skall fungera fullt ut och inte ens då är det att betrakta som näringsriktigt. 

Det fallosartade konstverk i form av jätten Ymers ficklampa som pryder gräsmattan framför skrytbygget har under sina snart åtta år lyst vid ytterst få tillfällen och inte ens nu orkar lampan lysa upp entrén där man kan läsa de talande bokstäverna T LENOR ARENA KARLSKRON.

Dessa bokstäver påminner i sin tur starkt om den s.k "tag" vår monark Kung Carl XVI Gustaf för evigt klottrat ner bakom en träbänk i Kristianopels kyrka. 

Där står som bekant CAL GUSTF 



 

Ingolf returns

Det finns en populär film som heter Batman begins.
Inspirerade av detta har vi satt Ingolf returns som rubrik på detta inlägg då det ju ter sig lite som en film från Hollywood att den beryktade Thailandsemigranten Ingolf nu kommer att återbördas med fosterlandet.

Livet av sus, dus och kokosmjölk blev till slut så påfrestande att Ingolf tog sitt pick och pack (dvs sin thailändska sambo och sin riksbekanta mamma på 97 år) och återvände hem till folkshems-Sverige med all dess bekvämlighet, spritmonopol och gratis vårdplatser.

Detta kommer givetvis att få konsekvenser för P4 Blekinges fristående och objektiva blogg skriven av Eva Bergdahl.
Det vakuum som lämnas öppet likt ett blottat sår då Eva inte längre kan blogga om sol, bad och wokad bläckfisk (utan istället om kyla, kommunala trappuppgångar, ICA-kassar och vårdcentraler i snålblåst) kommer att bli betydande.

Många kommer nog att sakna hennes illustra berättelser från Landet mjölk & honung. Att den statliga radions lokala Blekingeenklav får ensamrätt på Eva och Ingolfs hemkomst är ett ganska påvert plåster att lägga på det journalistiska såret.
Framöver kommer det att krävas nya  emigrantgummor om intresset för att besöka sajten skall upprätthållas.

Vi bakom boken Ursäkta, var är kriget? (release 27 september) har ett förslag.
Vi har nämligen hittat en ännu äldre emigrant som har kopplingar till Karlskrona.
Faktum är att hon med stor sannolikhet bebott samma lägenhet i Kungsmarken som den Eva B tvingades lämna under stort rabalder för några år sedan.
Hon är idag 133 år gammal och uppges leva ett stilla liv i bergsbyn Ammaoulia i Grekland.
Redan idag driver hon ett populärt instagram-konto (hon kallas på grund av detta för Insta-Grandma) där man bl.a kan njuta av denna bild:



 

fredag 18 januari 2013

Sail Karlskrona läggs ner

Idag kom så nyheten om att den anrika folkfesten Sail Karlskrona läggs ner av kommunen.

Vore det inte bättre att behålla namnet men lägga det på Stortorget och låta en lokal krögare få monopol på att sälja all öl?

Eftersom Ulf Lundell annonserat att han är aktuell med en sommarturné kunde man kanske få honom att spela på torget....vi kan redan nu känna doften av succé...


tisdag 15 januari 2013

En riktig karlskronit

Under arbetet med boken har vi ofta känt att vi samlat på oss så mycket material att det skulle kunna utgöra underlag för en slags avhandling om den karlskronitiska folksjälen.

Vi har förstås inga som helst vetenskapliga anspråk med vårt bokprojekt men sammantaget bildar den mängd fakta vi fått in om vad som utmärker karlskroniten, ett slags underlag för vidare studier inom socialantropologin, om än på ren hobbybasis.

Karlskronit är knappast något man blir, ännu mindre något som går att läsa sig till (även om man kan göra fruktlösa försök genom att plöja igenom den samlade utgivningen av Föreningen Gamla Carlskronas skrifter tills dess att ögonen blöder och nyckelbenen växer ihop med knäna).
Sällan har väl uttrycket "av födsel och ohejdad vana" varit mer med sanningen överensstämmande.

För att förstå karlskroniten måste vi förstå det samhälle i vilket han eller hon verkar. Först då kan vi komma bakom den tjärdoftande fernissan av salt och tång, först då kan vi få hela bilden klar för oss om vad detta egentligen handlar om för sällsynta varelser.
Det rör sig om vindpinade existenser framavlade av generationer krumma skärgårdsgummor och snusspottande fiskargubbar. Människor som permanent befunnit sig i stormens öga, vars fårade hud bär spår, minnen, rester, ibland matrester, av en storslagen epok då överheten fanns närvarande inte för att övervaka och tillrättavisa, utan för att imponeras över detta stycke land vi idag känner som Karlskrona kommun.

Karlskroniterna har suttit med trumf på hand hela tiden då de vetat att det är de och inte stockholmarna som kunnat erbjuda en isfri hamn och en förförisk närhet till Baltikum.
Kungamakten och andra potentater har fått komma bedjande och av tacksamhet beträda marken. Visst, vi vet vad som hände med Vittus men håll kvar den här tanken i huvudet nu...

Denna bild av staun som viktig och unik kom knappast som en nyhet för någon då staden grundades. Det var mer en fråga om en slags senkommen bekräftelse, ett erkännande från några feta män i peruk.
Inställningen till det unika läget (Rosenholm är som vi vet sydöstra Sveriges hetaste läge) är dock något ambivalent. Man befinner sig nämligen i något slags limbo där hav möter land. Landet står för tafatta inlandssmålänningar som inte kan sjösätta en eka och havet symboliseras av det främmande, det på andra sidan vattnet.
Karlskrona ligger som en brytpunkt, en mötesplats inkilad mellan fast och flyktig materia.
Om detta fanns det mest skrönor förr i tiden, få hade ansträngt sig att ta sig längre bort än till Utklippan och varför skulle man? Vad fanns det egentligen för anledning? Karlskrona hade ju allt som kunde behövas; salt sill, kokt potatis och (vid festligare tillfällen) kroppkakor fullproppade med sjöfågel.
   
Ofta präglas karlskroniterna därför fortfarande av en slags rädsla för det främmande (framförallt om det kommer från forna Sovjet).
Öppenheten har dock historiskt sett varit oväntat stor, inte minst i fråga om handelsutbyte (skam vore väl annars) men för många lever idén om stauns överlägsenhet och suveränitet vidare, på gott och ont. Inställningen har varit att det är lättare för dem att komma hit än att vi skall åka till dem. Vi har ju redan allt.
Om en rundmagad skåning slår sig för bröstet, vad gör då inte en vindpinad karlskronit?

Således bör man första gången man träffar en karlskronit inte bara berömma utan helst bekräfta bilden av vilken lyckad sälle man är som fått äran att gå på samma kullersten som vederbörande. Man bör även bedyra sin kärlek till salutgivning de dagar någon i Kungahuset råkar ha namnsdag och alls icke klaga på det fruktansvärda oväsendet.
Vidare skall man inte anse det konstigt att man är bakis redan på midsommaraftons morgon, då det ligger i den mänskliga naturen att vara packad dagen innan. Det har man ju alltid varit.
Musik som går i marschtakt skall omedelbart älskas, välpolerade mässingsinstrument är trots allt den kanske vackraste formen av konst, det och små virkade tavlor föreställande Jarramas.

Om en man bär vita handskar är detta att betrakta som riktigt fint. Har han skärmmössa på skallen är det jackpot.
Konformismen är viktig, att rätta in sig i ledet, marschera i takt och vara noga med att inte förbanna vinterns isande motvind ty en äkta karlskronit vet att det kommer bättre tider.
Det blir ljusare, varmare och bättre, bara inte det gamla och trygga ersätts av nåt nytt och djärvt (som exempelvis ett hotell planerat av en indier).

onsdag 2 januari 2013

Sune i Småland...


Rebellen


Vi gästar P4 Blekinge

Uppmärksamheten kring boken blev om möjligt ännu större idag då vi gästade programmet Nio till ett i P4 Blekinge. Du hör intervjun 7.34 in i detta klipp.

Vi berättade bl.a om arbetet med boken och exemplifierade två kapitel med hjälp av ljudillustrationer.
Du kan även läsa om vårt besök på radions hemsida.