Under arbetet med boken har vi ofta känt att vi samlat på oss så mycket material att det skulle kunna utgöra underlag för en slags avhandling om den karlskronitiska folksjälen.
Vi har förstås inga som helst vetenskapliga anspråk med vårt bokprojekt men sammantaget bildar den mängd fakta vi fått in om vad som utmärker karlskroniten, ett slags underlag för vidare studier inom socialantropologin, om än på ren hobbybasis.
Karlskronit är knappast något man blir, ännu mindre något som går att läsa sig till (även om man kan göra fruktlösa försök genom att plöja igenom den samlade utgivningen av Föreningen Gamla Carlskronas skrifter tills dess att ögonen blöder och nyckelbenen växer ihop med knäna).
Sällan har väl uttrycket "av födsel och ohejdad vana" varit mer med sanningen överensstämmande.
För att förstå karlskroniten måste vi förstå det samhälle i vilket han eller hon verkar. Först då kan vi komma bakom den tjärdoftande fernissan av salt och tång, först då kan vi få hela bilden klar för oss om vad detta egentligen handlar om för sällsynta varelser.
Det rör sig om vindpinade existenser framavlade av generationer krumma skärgårdsgummor och snusspottande fiskargubbar. Människor som permanent befunnit sig i stormens öga, vars fårade hud bär spår, minnen, rester, ibland matrester, av en storslagen epok då överheten fanns närvarande inte för att övervaka och tillrättavisa, utan för att imponeras över detta stycke land vi idag känner som Karlskrona kommun.
Karlskroniterna har suttit med trumf på hand hela tiden då de vetat att det är de och inte stockholmarna som kunnat erbjuda en isfri hamn och en förförisk närhet till Baltikum.
Kungamakten och andra potentater har fått komma bedjande och av tacksamhet beträda marken. Visst, vi vet vad som hände med Vittus men håll kvar den här tanken i huvudet nu...
Denna bild av staun som viktig och unik kom knappast som en nyhet för någon då staden grundades. Det var mer en fråga om en slags senkommen bekräftelse, ett erkännande från några feta män i peruk.
Inställningen till det unika läget (Rosenholm är som vi vet sydöstra Sveriges hetaste läge) är dock något ambivalent. Man befinner sig nämligen i något slags limbo där hav möter land. Landet står för tafatta inlandssmålänningar som inte kan sjösätta en eka och havet symboliseras av det främmande, det på andra sidan vattnet.
Karlskrona ligger som en brytpunkt, en mötesplats inkilad mellan fast och flyktig materia.
Om detta fanns det mest skrönor förr i tiden, få hade ansträngt sig att ta sig längre bort än till Utklippan och varför skulle man? Vad fanns det egentligen för anledning? Karlskrona hade ju allt som kunde behövas; salt sill, kokt potatis och (vid festligare tillfällen) kroppkakor fullproppade med sjöfågel.
Ofta präglas karlskroniterna därför fortfarande av en slags rädsla för det främmande (framförallt om det kommer från forna Sovjet).
Öppenheten har dock historiskt sett varit oväntat stor, inte minst i fråga om handelsutbyte (skam vore väl annars) men för många lever idén om stauns överlägsenhet och suveränitet vidare, på gott och ont. Inställningen har varit att det är lättare för dem att komma hit än att vi skall åka till dem. Vi har ju redan allt.
Om en rundmagad skåning slår sig för bröstet, vad gör då inte en vindpinad karlskronit?
Således bör man första gången man träffar en karlskronit inte bara berömma utan helst bekräfta bilden av vilken lyckad sälle man är som fått äran att gå på samma kullersten som vederbörande. Man bör även bedyra sin kärlek till salutgivning de dagar någon i Kungahuset råkar ha namnsdag och alls icke klaga på det fruktansvärda oväsendet.
Vidare skall man inte anse det konstigt att man är bakis redan på midsommaraftons morgon, då det ligger i den mänskliga naturen att vara packad dagen innan. Det har man ju alltid varit.
Musik som går i marschtakt skall omedelbart älskas, välpolerade mässingsinstrument är trots allt den kanske vackraste formen av konst, det och små virkade tavlor föreställande Jarramas.
Om en man bär vita handskar är detta att betrakta som riktigt fint. Har han skärmmössa på skallen är det jackpot.
Konformismen är viktig, att rätta in sig i ledet, marschera i takt och vara noga med att inte förbanna vinterns isande motvind ty en äkta karlskronit vet att det kommer bättre tider.
Det blir ljusare, varmare och bättre, bara inte det gamla och trygga ersätts av nåt nytt och djärvt (som exempelvis ett hotell planerat av en indier).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar