För äldre läsare: Bosse Gustafsson var mannen du en gång i halvåret skymtade på bildbyline i Sydöstran. Han skrev ofta långa texter om svåra och besvärliga saker. Sådant som fortfarande står ut som det viktigaste som publicerats. Någonsin (enligt honom själv).
För yngre läsare: På den tiden då människor i den lilla staden fortfarande läste tidningen på morgonen (och inte kollade Facebook och Twitter på sin smartphone) fanns det en man som med ojämna mellanrum skrev om sådant som företrädesvis han själv tyckte var eländigt och orättvist i samhället. Exakt vad det handlade om är det få eller ingen som minns i dag, men viktigt ansågs det vara då (enligt honom själv). Förutom sig själv och sitt språk ryktas det att den prisade journalisten sägs vara särskilt förtjust i grovsnus och rött vin.
Av ovanstående kan man dra slutsatsen att den nu föreliggande recensionen är den tyngsta och viktigaste vi publicerat (enligt Bosse Gustafsson):
”Tre män - alla runt 40, alla stabila pappor, alla med fasta arbeten
i mediebranschen – träffades en kväll för en grabbfest. Livet hade
runnit iväg och de hade för länge sedan insett att tiden för storslagna
journalistiska och personliga projekt var över. De var inte ens längre
attraktiva på krogen.
Samtalet handlade därför mest om psykiska och fysiska
sjukdomar som högt blodtryck och panikattacker. De tidigare så
levnadsglada männen kunde lika gärna ha suttit och pimplat öl på
Blekingesjukhusets akutmottagning.
Det enda som höll livsgnistan uppe var skvaller om svunna tider. Vid
femte eller möjligen tjugofemte ölen var de höga av skvallerruset.
Skvallernivån nådde sådana höjder att de helt och fullt trodde på att
allt de hört var sant.
”Staun är ju för fan fylld med stollar, vi måste skriva en stollebok”,
svamlade skandaljournalisten Martin Hult.
Den mer försiktige och något mer ängslige journalisten Björn
Håkansson, blev plötsligt spik nykter. ”Kan vi verkligen göra det?”
Håkansson tänkte på de etiska regler som han normalt i vart fall
försökte följa.
Bloggaren och anekdotälskaren Mattias Nilsson, fick något förvirrat
i blicken. ”Vadå bok? Innebär det att sånt som jag i min ensamhet
brukar skicka ut på nätet ska tryckas på papper?”
Ovanstående är ett antagande om hur det gick till när iden till
boken ”Ursäkta var är kriget” föddes. Beskrivningen av den blöta
grabbfesten är inget annat än ett skamlöst försök att härma deras eget
kryddstarka sätt att skilda verkligheten.
Mitt antagande om hur boken kom till ligger förmodligen ändå rätt
nära sanningen. Om jag sedan kryddar denna nära sanning med
den absoluta sanningen och skvätter en skopa humor över hela
anrättningen så kommer jag nog ännu mer nära sanningen.
Klon i boken är att rangordna de 100 mest pinsamma och roligaste
händelserna i Karlskronas historia. Förebilder är teveprofilerna Filip
Hammar och Fredrik Wikingssons succé ”100 höjdare.”
Det är svårt att vara rolig med bokstäver som enda vapen, men jag
tycker författarna har lyckats samsas om tonen i språk och innehåll på
ett utmärkt sätt. Och det märks att de haft roligt under skrivprocessen.
Den grafiska utformingen är ett genidrag. Andreas Ivarsson har
lekfullt kombinerat en seriös framtoning med seriekänsla. Även den äldre läsaren som gillar Fantomen kommer att känna sig bekväm.
Författarna avslöjar en inte helt ovanlig passion för män; nämligen en
grabbig sexfixering. Männen dominerar i boken och dessa män lider,
allt enligt författarna, av samma passion som författarna själva.
Visserligen har miljöpartisten Sofia Bothorp ärats med plats 13, men
så är det också för ett ”snuskigt” utspel i fullmäktige.
Snusk har varit mumma för författarna. Om det är ett säljtrick, eller ett
seriöst intresse för erotik är oklart.
Två av författarna har tidigare jobbat på Sydöstran och BLT. De
passar nu på att ge sina tidigare redaktioner och medarbetare en saftig
känga. Förmodligen i terapeutiskt syfte.
Nu är det inte bara tabbar, snusk och stolligheter författarna rankat.
Några kärleksfulla personporträtt finns med. Ett av dem handlar
om Conny Johansson (Champis), en av Karlskronas mest kända
missbrukare. Det märks tydligt vilka författarna tycker om och har
respekt för, även om de har gjort en och annan tabbe i livet.
Några övertramp? Ja, fattas bara annat. Några kommer sannolikt att
gå i taket, medan mediekåtingar som Peter Öjerskog och Paul Melén
säkert kommer att ha boken som snuttefilt.
Ett klockrent övertramp finns i förordet där Fredrik Söder minns
sin tid i Karlskrona. Han minns en kroppkakeätande Kjell Hobjer i
Hoglands Park och hur Hobjer ”pajar fotot av parken för alla turister.”
Söder avslutar med att en ”tandlös Kjell Hobjer därför alltid är mer
intressant än en stenstaty av Karl XI.”
Söder är språkligt begåvad, men hans förord skaver. Är det någon som
tycker det är kul?
Författarna bedyrar ändå att de skrivit boken för att visa sin stora
kärlek till Karlskrona. Hoppas bara att de visar samma kärlek till dem
som kommer att såga boken. Det som de själva och många andra
karlskroniter kommer garva åt kommer med all sannolikhet av vissa
att uppfattas som sårande och rent av kränkande.
Efter släppet går det inte att skylla på att det blev lite för mycket öl på
den där grabbfesten. Både skvallret och den absoluta sanningen finns
nu i tryck.
PS. Jag känner författarna hyfsat bra och har dessutom gett dem några
tips om möjliga kandidater till topplistan. Detta diskvalificerar mig
egentligen ifrån att offentligt tycka något. Jag kan dock berätta att
författarna själva bett mig förhandrecensera boken. Skyll er själva!
DS.
Bosse Gustafsson, journalist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar