Mångfald och kvalitet

Svenska Filminstitutets kedjerökande och svordomsbejakande VD Harry Schein anmälde 1971 Sveriges Television till Radionämnden (DDR-Sveriges version av Granskningsnämnden).
Anledningen var en Åsa-Nisse-film som statstelevisionen hade haft mage att fylla det etermediala utrymmet med.
Enligt Schein var en visning av småländsk buskis i dumburken icke förenlig med public serviceföretagets avtal med staten. De där högtravande orden om mångfald, kvalitet och Jan Malmsjö som soffgäst i varenda Lasse Holmqvistproduktion. Den så kallade "steppgarantin".
Frågan Schein ställde angående Åsa-Nisse var: Är detta verkligen god underhållning?

Mycket har hänt sedan dess. Antalet tv-kanaler har exploderat. Harry Schein har dött.
Begreppet Public Service lever dock kvar och förvaltas nu på ett signifikant sätt av bl.a Sveriges Radio Blekinge som går från klarhet till klarhet.

Ena dagen bjuds det på påklädd strippdans runt en gyllene stång, andra dagen dansas det Harlem Shake i studion..
Tredje dagen sjungs det om vabbande småbarnsföräldrar.

 Vi bakom boken Ursäkta, var är kriget? känner glädje, stolthet och tillförsikt inför det faktum att den granskande journalistiken, det personliga berättandet och kontakten med kärnlyssnarna aldrig åsidosätts i lokalradion.
Kanske att vi själva skickar in en text.
Vi skulle vilja att man sjöng en liten stump om den offentliga toaletten Ubåten (1940-1997) till Veronica Di Maggios hit Jag kommer.

Refrängen går förslagsvis: "Jag torkar, jag torkar, jag torkar, jag är nästan klar..."